En majoritet av världens fartyg designas med program som en gång utvecklades på Kockums på sextio- och sjuttiotalen. Det centrala var produktmodellen och dess funktion som informationsbärare. Med hjälp av programmet spreds denna idé över världen och i Japan.

 

Vi tar för givet att det ska finns kraftfulla datorer och bra program på marknaden som vi behöver för att sköta vårt arbete. Men detta är inte alltid självklart, särskilt när det gäller mjukvara. Det är då som ingenjören löser detta på ett sinnrikt och entreprenöriellt sätt. Man utvecklar en egen programvara.

                      Kockums i Malmö var under sin glans dagar på sextio- och sjuttiotalen ett av världens största varv. Företaget var inte enbart intresserat av att bygga större fartyg, man ville också optimera sina processer. Det fanns en ambition att förbättra och förfina arbetsflödet, från konceptstadie till en detaljerad konstruktion av fartygen.

                      Detta utmynnade i ett eget informationssystem för konstruktionsdata. Starten skedde 1963 och på sjuttiotalet jobbade Per-Olof Nilsson som systemutvecklare, programmerare och användare.

                      – Kockums arbetade med en 3D-modell redan på sextiotalet, berättar Per-Olof.

Banbrytande pionjärer

                      Det var ett pionjärarbete där operativsystem och bildskärmar inte existerade. På sjuttiotalet lyckades man ändå prestera resultat med hjälp av svenska SAAB-datorer som hade arbetsminnen på 96 kb. Datoriseringen förändrade konstruktörernas arbete. Från att ha ritat konstruktionen fick man istället skriva kommando som stansades på hålkort. Sedan kördes beräkningar från hålkorten i datorerna. Fartygsskrovet visualiserades genom att perspektivbilder och vyer skrevs ut på en plotter.

                      Även om detta låter som rena stenåldern idag var arbetssättet banbrytande.

                      – Poängen med vårt arbete var att vi såg konstruktionen av fartyg som en produktmodell och inte en samling ritningar och stycklistor. En modell som definierar relationer och är intelligent med all information och alla attribut i de ingående delarna.

                      Programmet, som fick namnet Styrbjörn, bidrog till en bättre produktivitet på Kockums.

                      – Vi fick högre noggrannhet, kortare ledtid och effektivare produktionsflöde med mindre materialspill. Detta spreds till andra varv som besökte oss och investerade i vårt system. Programmet bytte namn till Tribon och såldes över världen. Idag heter det Aveva och ägs av ett engelskt bolag. Omkring 80 procent av alla större fartyg som tillverkas idag utvecklas med hjälp av Aveva, det program som en gång framtogs på Kockums i Malmö.

  Kockums program på export

Japanska Kawasaki producerar inte bara motorcyklar utan även fartyg. När man under tidigt 1990-tal investerade i Tribon resulterade det i en åttaprocentig förbättring vid konstruktionen av de tre första fartygen. Med tanke på det stora belopp ett fartyg kostar var besparingen ansenlig. I landet hade man haft en liknande utveckling och hade tagit fram egna program som blev konkurrenter till Tribon. Trots det var japanerna ändå intresserade av det svenska programmet.

                      Liksom i Europa drog japanerna slutsatsen att utveckling och design av fartyg måste effektiviseras. En representant för detta är Ken Ito som under lång tid har arbetat med systemutveckling och idag är verksam som konsult.

                      – På 1990-talet förstod vi att det inte var produktivt att arbeta med enskilda ritningar, berättar Ken. Om ett objekt, till exempel ett rör, flyttades på en ritning var det inte självklart att det hängde med på nästa ritning.

                      Detta berodde på att objektet inte hade någon relation med andra objekt. Lösningen på problemet påminde om det som man kom fram till på Kockums på andra sidan klotet. Att se hur allt hålls samman i en struktur av informationsflöden och relationer. Som en modell.

                      Japanerna utvecklade ett system med syftet att distribuera information i ett utbyte mellan skeppsvarven och de marina underleverantörerna. Liknande informationssystem har utvecklats till att bli databaser där användaren kan inhämta produktspecifik information.

Men i branschen var man mer intresserad av generella modeller än detaljer i en produktkatalog. Det beror på att fartyg är oerhört komplexa strukturer. Det är samma tanke som Kockums hade när Tribon togs fram.

Olika syn på utbyte

                      Att utgå från informationsflödet har alltså varit gemensamt hos ingenjörer i Europa och Asien. Men det finns markanta skillnader som påverkar synen på flödet. Lars Bergqvist har erfarenhet av det japanska näringslivet. Han var bosatt i Japan, anställd av Kockums, och sålde Tribon på den asiatiska marknaden. Nu är han affärsutvecklingschef på StruSoft i Malmö som utvecklar mjukvaror för byggindustrin. Han ser tydligt denna skillnad.

                      – Varvs- och byggindustrin i Japan domineras av större företag som själv täcker de behov man har, säger Lars. I Europa arbetar man med externa konsulter.

                      De europeiska företagen i dessa branscher har ett rikt nätverk av underleverantörer och konsulter. Där uppstår naturligt ett informationsflöde och BIM inom byggbranschen är ett sätt att samordna alla data. För att effektivisera detta har det uppstått digitala projektplatser som BIMcontact och iCoordinator. Utbytet kan ske med hjälp av fria filformat som IFC.

                      – I Japan har man störst nytta av dessa system internt i företaget mellan olika avdelningar. Det beror på att i de större företagen har man all kompetens och man har inte samma informationsutbyte med externa konsulter som vi har i Europa. Samma sak gäller för den japanska varvsindustrin.

                      Så länge som den japanska industrin koncentreras kring större företag kommer inte det externa informationsflödet att bli lika synligt som hos oss i Europa. Men det betyder inte att man övergett modellen som informationsbärare. Tvärtom. Ken Ito arbetar just nu med nästa generation av informationssystem. Det går ut på att föra samman en produktionsmodell med en designmodell till en operativ enhet i processen.

                      I grunden gäller samma idé som Kockums hade på sextio- och sjuttiotalen och japanerna senare. Att se produktmodellen som den betydelsebärande enheten. Den kan liknas vid ett hjärta som pumpar ut ett flöde i processens alla delar. En ström av kunskap som går till och från olika kompetenser och yrkesområden. Relationer skapas och hålls vid liv som gör att projektet kan sjösättas, till lands eller vatten.

 

Love Janson