Apple, Conservation International och colombianska samhällen samarbetar om att skydda jordens kustnära, kolbindande träd

Mangroveträdets rötter liknar blodkärl. Längs kusten vid Cispatábukten i colombianska Córdoba breder de ut sig åt alla håll, ömsom ovanför, ömsom under Karibiska havets salta vatten. Ett antal kanaler har bildat en ”arteriell motorväg” som utmynnar i Sinúfloden, med enkelfiliga passager in i och ut ur mangroven där fiskare och skogshuggare påbörjar dagens arbete.

– Just nu arbetar många människor med att öppna upp kanaler för att upprätthålla vattentillförseln, säger Luis Roberto Canchila Avila, ordförande i Asoamanglebal, den första ideella mangroveföreningen i San Bernardo del Viento i Córdoba.

– Eftersom det är sommar förändras vattenflödet på vissa ställen, och då får fisken syrebrist och dör. Det är en känslig balans: för mycket flodvatten eller för lite saltvatten kan bli förödande för mangroven.

Mangroveskogen utgör sedan gammalt en livlina för Colombias kustsamhällen. Den skyddar dem från stormvågor och förser dem med mat och virke. Den utgör även en livlina för resten av världen, eftersom den tar upp kol från atmosfären och lagrar det långt nere i havsbottnen i hundratals år. Studier har nyligen visat att mangroven kan lagra upp till tio gånger mer kol per hektar än skog på land.

Conservation International uppger att när mangroveskog och andra kustnära ekosystem skadas eller förstörs, släpper de ut kolet som varit bundet där i århundraden till atmosfären i form av växthusgaser. Organisationen bedömer att utsläppen från förstörda kustnära ekosystem kan uppgå till hela en miljard ton CO2 per år. Det är lika mycket som de samlade utsläppen från bilar, bussar, flygplan och fartyg i USA år 2017.

Conservation International och Invemar Research Institute samlar här in jordprover för analys av inlagrat kol i sediment under vattenlinjen, så kallat blått kol. De två organisationerna utformar tillsammans med Omacha Foundation en kolinriktad finansieringsmodell för främjande av skydd och restaurering av mangrove i regionen, i samarbete med den lokala myndigheten för miljöskydd (CVS) och boende i området.

I samband med Apples GiveBack-kampanj, på Jordens dag 2018 inledde företaget ett samarbete med Conservation International om att skydda och restaurera den 11 000 hektar stora mangroveskogen vid Cispatábukten, som under sin livstid förväntas binda en miljon ton CO2. Vid Global Climate Action Summit som hölls i Kalifornien i september förra året underströk Lisa Jackson, direktör för Environment, Policy and Social Initiatives på Apple, vikten av dylika skyddsåtgärder.

– De här skogarna är så viktiga eftersom de är ett av naturens främsta redskap i kampen mot klimatförändringarna, sa hon. Globalt sett har vi förlorat hälften av världens mangroveskogar sedan 1940-talet, så det är på tiden att vi börjar bevara och skydda dem.

Conservation Internationals projekt är det första i världen som fullt ut kvantifierar blå kolkrediter såväl i träden som i jorden, och kommer att tjäna som modell för dels uppskalning av kolupptag i globala mangroveekosystem och dels minskning av utsläpp från avskogning av dessa områden.

– Vi går i bräschen för den här nya våtmarksmodellen”, säger Maria Claudia Díazgranados Cadelo, marinbiolog och direktör för Marine and Community Incentive Programs på Conservation International. Vi måste bli bättre på att mäta inlagrat kol i mangrovens jordkomponent. Andra metoder använder sig enbart av biomassan ovan mark och tar knappt hänsyn till jorden, som för mangrove och andra kustnära ekosystem utgör det huvudsakliga kollagret.

Sedan 1976 har Ignacia de la Rosa Pérez, som arbetar på Independent Mangrove Association, samlat in oräkneliga data om mangroven, däribland information om djurlivet, mangrovens hälsa och kanalerna som genomkorsar den. Pärmar med kartor och ingående analyser av mangrovebeståndet fyller två bokhyllor i hennes hemmakontor. Ignacia de la Rosa Pérez erinrar sig att lokalbefolkningen brukade sälja allt som var gångbart: virke, bark, fisk och krabbor. En lokal politiker tyckte att deras arbete var att betrakta som ekologisk rovdrift, vilket gjorde Ignacia de la Rosa Pérez upprörd. Man påstod att mangrovearbetarna förstörde träden genom fisket och avverkningen, men träden var ändå redan så gott som döda. 

– Vi har börjat tala ett nytt språk, säger Ignacia de la Rosa Pérez, en blandning mellan ingenjörernas och vetenskapsmännens språk och det lokala folkets språk. Det har gjort att vi har kunnat växa och komma dit där vi befinner oss idag.

I San Antero, fyra mil öster om San Bernardo del Viento, hanterar Luis Roberto Canchila Avila på organisationen Asoamanglebal en liknande relation mellan samhället, lokala organisationer och lokala myndigheter. Han samordnar hållbar avverkning och röjning av mangroven för att upprätthålla vattentillförseln. Han utfärdar även tillstånd att avverka virke och sälja det som byggmaterial.

– Om vi hittar ett område med väldigt få träd så förstår vi att det behöver rehabiliteras och återhämta sig. Vi låter det området återhämta sig, så kommer det snart fler träd.

– Vi känner området och vattenståndet i floden, så vi kunde hugga utan några tekniska förkunskaper, tack vare att vi såg hur det gick till när vi växte upp, säger Canchila Avila. Idag kombinerar vi CVS tekniska kunskap med vår erfarenhet.

Canchila Avila, Rosa Pérez, Díazgranados and a team of marine biologists and Luis Roberto Canchila Avila, Ignacia de la Rosa Pérez, Maria Claudia Díazgranados Cadelo och ett team av marinbiologer och miljöaktivister går tillsammans i bräschen för dessa bevarandeåtgärder. Utan mangleros kunskap och erfarenhet hade det knappast varit möjligt att bevara mangroven. 

– De är vår högra hand i arbetet för bevarande, säger Maria Claudia Díazgranados Cadelo.