Det var en gång en berömd fransk målarfarbror som hette Henri Matisse.
Han var en väldigt duktig konstnär och målade tavlor som om han aldrig gjort annat – vilket han nästan heller inte hade.
Han visste precis hur röd färg såg ut och blå färg och gul färg och han var jätteduktig på att blanda färger så det blev precis de nyanser som han ville ha.
Och så målade han och kladdade av hjärtans lust.
Men med stigande ålder tyckte han att det där med färgburkar, det blev allt mer och mer besvärligt. Locken på burkarna var svåra att öppna och det blev kladdigt och geggigt när han spillde ut färg över både närmiljön och kläderna. Och råkade han stryka med handen över tavlan innan färgen torkat, ja då blev alltihop förstört och han fick börja om från början, på en ny duk.
Matisse grubblade länge på hur han skulle kunna åstadkomma vackra, färggranna tavlor utan att behöva hålla på och slabba med klibbig och rinnande färg.
Och en dag kom han på hur han skulle göra: han skulle använda sig av tyglappar och papperslappar i stället, torra fina lappar som redan från början var vackert röda och gröna och gula och blå.
Då skulle han slippa allt kladdet med färgpytsar och penslar och ändå kunna åstadkomma stora, färggranna tavlor med de mest häpnadsväckande former och kulörer.
Men hur skulle han komma över färggranna lappar? Sådana växer som bekant inte på trän.
Då fick Matisse nästan snilleblixt: han skulle förstås dressera sin trogna kund Käftis att hämta dem åt honom.
Käftis var inte sen med att vara med på noterna, som det heter. Han var redan känd (läs: ökänd) för att ”nafsa” folk i bakhasorna. I hela sitt vuxna liv hade han fram tills nu bara fått skäll och bassning när han gjorde det. Men nu blev det andra bullar, nu när hans jobb blev att bita loss tygbitar var helst han drog fram – lita på att han var glad. (Dessa ”andra bullar” som nämns, bestod av kalvfrikadeller – mums fillibabba tyckte Käftis.)
På mårnarna skickade Matisse ut Käftis på ”shoppingrond”.
– I dag känner jag för att skapa ett betydande konstverk i karmosinrött och duvblodsblått och laxrosa, kunde Matisse säga till sin ivrigt väntande ”lapphund”.
– Samt en liten dekorativ släng av ärtgrönt, tror jag. Apport!
Och Käftis, han nickade och lopp iväg ut på stan, snabbt som blixten.
Sedan stod det inte på förrän han var tillbaka med munnen full av de färggrannaste trasor och lappar, alldeles nyryckta ur förvånade byxbakar och långkjolar som aldrig ens hann fatta vad som hände.
Och sedan, ja då kunde Henri Matisse lugnt och stilla ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet och klistra och klippa ihop konstverk som hela världen skulle gapa av beundran inför.
Käftis hött sig klokt nog under resten av dagen. Han hade väl på känn att polisen inte såg med blida ögon på at det rusade omkring kundar på stan och nafsade åt sig bitar av folks kläder (på reportageteckningen du kan se spåren efter honom vid Matisses fötter, men Käftis själv ser du ingenstans…).
Jo, förresten, han finns förstås avbildad på Matisses mest kända målning ”Min trogne, oskyldige vän”. Men där är han försiktigtvis så stiliserad att han inte ska kunna identifieras vid en eventuell vittneskonfrontation.
Att Hundsport nu avslöjar gärningsmannen bakom den brottsvåg som i årtionden förbryllade det franska gendarmeriet har i dag ingen praktisk polisiär betydelse. Käftis brott är sedan länge preskriberade.
LAPPTEXT: KJELL SWANBERG OCH
LAPPVERK: RIBER HANSSON
Tidigare publicerades i Hundsport.
